Hej!

Nu är jag tillbaka i bloggvärlden. Jag kommer främst att använda detta till att skriva ner mina tankar, lite vad som händer i mitt liv, rätt ointressant.

(Det var ett tag sedan jag bloggade, eller över huvudtaget skrev så här men jag får göra ett försök)

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den 10 Januari iår var det hela 2 år sedan jag avlivade min underbara stjärna Jasmine. JAg tänker på henne ännu idag, hon var min ögonsten. (för er som är nyfikna så var det min häst). Jag kan inte fatta att det var hela två år sedan som hon försvann från mig, det är helt obegripligt och + att det går så sjukt fort!

Jag åker ibland till stallet, (det var ett tag sedan jag red nu, men jag gillar att åka till stallet och slappna av). Slappna av och bara vara, kasta lite skit, höra hur hästarna tuggar sitt hö. Känna doften. Jag så kallar "flyr lite till stallet när jag behöver koppla av och bara va, tänka på annat. Oftast när jag kännermig nere, när det händer mycket i mitt liv ker jag till stallet för att gråta en skvätt och få tröst från hästarna, vara ifred... Skönt.

Jag saknar inte livet att ha egen häst, jag saknar att ha en trygghet varje dag, en trygghet att man "vet" vad man ska göra.

Jag kommer nog ALLTID att vara lite av en hästtjej, hästtjejen finns innom mig ialla fall även om jag inte är så intensiv som förut.

Jasmine kommer alltid att finnas i mitt hjärta, och jag pratar med henne på kvällarna när hon lyser på himmlen.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag måste ju berätta något roligt, Jag är ju nu förtiden bunden till en kille då vi är förlovade sedan ca ett år sedan. Vi har varir tsm i drygt två år och jag är lika kär som jag va första gången jag såg honom. Han stöttar mig i alla lägen, han är uderbar. Vi bor på landet med våra vakthundar (katter), Melker o Leo. Våra små bus prinsar...

Han och jag ska nu i september få vårt första barn (om allt går som det ska).

Jag är nu i vecka 15 vilket betyder att jag har rätt låååångt kvar. Han/hon är beräknad att titta ut någon gång runt 16 september -13, och ja... vi längtar som skjutton.

Men som det flesta säger... lugn My det går så fort... NJUT!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja alltså förra året så där höst/vonter har varit ett tuft år för mig, det är fortfarande tuft. Jag försöker att inte visa det så mycket men även jag är bara en människa och ryggsäcken spricker ibland, så är det bara.

Tycker inte om när ryggsäcken blir för stor och utung¨, men tyvärr så blir det det allt för ofta då jag alltid tar åt mig allt och bara packar den så full att jag inte ens orkar bära den till slut, och ja då spricker den...

Jag försöker tänka possetivt och försöker tänka på det som är bra och inte det som är dåligt, jag lever dag för dag... Men när två av mina nära blir sjuka kan man inte alltid hålla humöret uppe, ibland måste man få vara deppig, o ibland måste man få vara glad också. Man behöver nog lite av det båda.

Jag håller alla mina tummar för dessa två. och ni vet det, men jag älskar er.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Allt för LillaMyKjellstrom ....